Svenska Brigadens besvär i norr och en mobbad vitgardist i Luleå

I januari 1918 avlossades de första skotten i det som kom att bli ett blodigt inbördeskrig i Finland med svenska frivilliga på ena sidan. De svenska frivilliga i finska inbördeskriget tillhörde ”Svenska Brigaden” - brigad låter stort så det var väl därför man döpte enheten till det trots att det inte var av den storleken i antal soldater. Ökända som slaktare har de blivit i alla fall.

Högern kallar det ”Frihetskriget” men det var Lenin med kamrater som nyårsaftonen 1917 från ryskt håll erkände Finlands självständighet. Kriget i Finland 1918 stod mellan röda och vita i en kamp om makten i det oberoende Finland. Mellan arbetarnas/torparnas och borgarnas trupper. De senare med stöd av tyska jägarsoldater och svenska militära äventyrare i Svenska Brigaden (och snälla ni blanda inte ihop det med krigen mot Sovjetunionen över tjugo år senare, även då med frivilliga från Sverige. Det har ingenting med det här kriget att göra).

De svenska frivilliga på väg till Finland tvingades passera Norrland och Norrbotten med en befolkning som var synnerligen avogt inställd. I det här textutdraget från en äreskrift om brigaden skildrar en svensk vitgardist de besvär och den attityd de mötte i norr. Stavningen av bolsjevik är den som vitgardisten använt sig av.

”Under själva resan norrut blevo de frivilliga ofta utsatta för bolschevikisk propaganda, och särskilt var Boden station farlig i detta avseende. De utsända agitatorerna begagnade sig skickligt av trassligheterna med kontrakten och vapnen för att underminera hela brigadens anseende. Dessutom gåvo de respengar hem åt dem, som ångrade sig och ville återvända. Vid Boden förekom stundom även en ganska handgriplig agitation, som hade till följd att stationsområdet måste avspärras för alla obehöriga. Den beryktade bomben som placerades i en vagn med frivilliga ett stycke från Bollnäs, torde visserligen enligt uppgift inte varit särdeles förstklassig. Den spred nämligen en misstänkt lukt omkring sig, med påföljd att den i tid upptäcktes och blev oskadliggjord. Som motvikt mot de röda agitatorerna reste ett vitt ombud på tåget för att följa med agitationen och understödja de frivilliga samt dementera alla de lögner, som de svenska bolschevikerna spridde om upproret i Finland.

För några av järnvägs- och tullpersonalen var strömmen av brigadister en nagel i ögat, och de gjorde ofta sitt bästa att i detalj trakassera de frivilliga. Särskilt förargade voro de på det finländska kurirgodset, som misstänktes innehålla varor för brigadens räkning. Senare, när licenser i begränsad utsträckning begynte erhållas, voro gevärslådorna en stående anledning till förargelse. Det hände i början, att svenska officerare och frivilliga av tullen berövades till och med sina enhandsvapen, tills slutligen en av de mera välsinnade tulltjänstemännen fann en paragraf, som kunde tolkas så, att den medgav medhavandet av dessa oumbärliga vapen.

I allmänhet var Norrlandsbefolkningen starkt bolschevikisk, och därför såg man inte med alltför välvilliga blickar på de kringströvande hoparna av svenska brigadister, som lätt igenkändes på sin kostymering. Glåporden slaktare, svarta banditer och andra skällsord kunde någon gång slungas ut, och hatet tog sig stundom uttryck i spottande eller andra primitiva former, men i allmänhet var man ganska stillsam och rätt ofarlig i sitt partitagande. De flesta inrangerade brigadisterna i raden av de många olika fenomen, som under krigsåren visat sig i Haparanda.

Den avoga stämningen bland befolkningen kan belysas genom några exempel. En gång, då Olof Palme från finländska konsulatets telefon talade med Stockholm, blev hans samtal i detalj avlyssnat och fanns någon dag senare utförligt refererat i de svenska bolscheviktidningarna ”Politiken” och ”Norrskensflamman”. En annan gång, då ett större antal frivilliga anlänt, vägrade drängarne på gästgivargården att köra resgodset över till Torneå, emedan de icke ville understödja den vita armén. Och när godsägaren A. Engelberth efter striderna vid Tammerfors i brigadens ärenden passerade Haparanda, hälsades han vid hotellet med glåpordet slaktare, ehuru ingen dock vågade stå för det.” (Svenska Brigaden, Boëthius m fl, Stockholm 1920)

De svenska frivilliga som var arbetare fick det senare inte lätt på arbetsplatserna. En del kom snart att genom organisationer som Arbetets Frihet värvas till att fara runt och utföra arbete på platser där det pågick strejk. Man blev professionella strejkbrytare, ”svartfötter”. Hatade vars de än kom.

På Karlshäll i Luleå jobbade tio år senare en som tydligen inte gjorde sitt bästa för att rentvå sitt namn och därmed förenkla sin tillvaro. Under rubriken Fackliga meddelanden meddelar fackavdelningen följande i en tidningsannons:

”På särskild anledning vill avdelning 23 av Sv. Pappersindustriarbetareförbundet påminna om vår prickning av f.d. Vitgardisten montören G.L.* i Karlshäll. Hans senaste bravader är att han hos L.O. och vår förbundsstyrelse försökt misstänkliggöra avdelningen och dess medlemmar under det att han samtidigt meddelar arbetsgivaren dessa sina åtgärder. L:s gamla gärningar som provokatör framträder alltså i ny dager och bör därför samtliga kamrater behandla honom efter förtjänst. En sådan provokatör bör av samtliga organiserade kamrater föraktas och isoleras.

Karlshäll den 9 dec. 1929. Sv. Pappersind.-arb.-förbundets avd. n:r 23: STYRELSEN.”

En annons från Luleå Fackliga Centralorganisations styrelse fyllde i:

”F.d. Vitgardisten G.L:s provokationer och åtgärder emot arbetarna å Karlshäll bör beaktas av samtliga fackligt organiserade kamrater i Luleå. Judasfigurer bör föraktas, och behandlas därefter. Luleå Fackl. Centralorganisation: STYRELSEN.”

Luleå Fackliga Centralorganisation var en organisation som inrymde alla fackföreningar i Luleå oavsett de tillhörde LO, syndikalisternas SAC eller var utanför dessa.

*I annonsen är namnet fullt utskrivet men trots att det är länge sedan så vore det trist för oskyldiga barnbarnsbarnbarn att läsa om sin förfader i ett så tråkigt sammanhang. Kanske är jag lite för vekhjärtad. Skitsamma.

"Norrbotten åt norrbottningarna"

NSD ställde en fråga till ett antal bemärkta norrbottningar inför nyåret 1929-1930: ”Vad skulle Ni göra som diktator i Norrbotten?” Tidningens avsikt var att undvika de stereotypa svaren på en fråga av typen ”Vad väntar Ni av det nya året?”. Sätten att svara på den ställda frågan var flera med ironi, allvar, fantasi och olika kombinationer. Naturligtvis blev svaren även mer intressanta även ur ett historiskt perspektiv eftersom det nog ger en bild av vad som rörde sig i huvudena hos folk.

Alkoholkonsumtionen och lönnbränneriet ses som ett problem för flera av de svarande som säger att de skulle införa rusdrycksförbud eller liknande. Arbetslösheten är ett annat område som de svarande ansåg viktigt att göra något åt som diktator.

En advokat i Boden svarar: ”Jag skulle föreskriva, att minst 25 % av alla malmer och mineraler och alla slags råvaror – med undantag av trä – som brytes i denna landsända skulle förädlas inom länet i största möjliga utsträckning; och att alla skogsprodukter i länet skulle förädlas härstädes – så att länets befolkning finge arbetstillfällen och kommuner och landsting sin rättmätiga skatteinkomst.”

En seminarielärare i Luleå menar att det enda vi saknar i länet är kapital och därför skulle ”...'låna' Wallenbergs och Kreugers här i länet befintliga kapital” med ett kompletterande förbud mot kapitalexport utan vederlag. Han fortsätter med att åtgärden nog skulle avfolka restaurangerna i Stockholm.

En banvakt från Skogskärr beslutar som diktator om en del för tiden aktuella infrastrukturella satsningar på vägar och avvattning av myrar. Till den som undrar varsifrån pengarna till dessa projekt ska tas svarar han att den till stockholmarnas nöje av staten betalade Dramatiska Teatern skulle få slå igen i tio år framåt. Till dessa pengar skulle läggas en del av LKAB:s vinst. Anspelande på rådande situationen i Norrbotten nämner han att den arbetslösa personalen från Dramaten skulle staten och Stockholms stad få ta hand om.

Folkskolläraren från Båtskärsnäs svarar att med ett ”lösenord” som han kallar det:”Norrbotten åt norrbottningarna”. Dock ska det inte förväxlas med senare tiders rasistiska storsvenska motsvarighet utan folkskolläraren ger orden detta innehåll: "Låt Norrbottens folk få bestämma över Norrbottens tillgångar, såväl bergens som också skogarnas, men så att ingen gives tillfälle att rika sig på den andres arbete. Arbetets frukter skola gemensamt förvaltas och njutas av ett arbetande, ej ett spekulerande folk.” Han fortsätter:”På den så förbättrade ekonomiska grundvalen skulle jag så bygga upp det samhälle, där alla medlemmar tack vare samma intellektuella fostran, skulle åtnjuta samma sociala anseende. Den personliga dugligheten, ej den nedärvda samhällsställningen, skulle avgöra människovärdet.”

Även en linjemästare från Luleå har som motto ”Norrbotten åt norrbottningarna”. Vinsten från naturtillgångarna skulle han som diktator se till stannade i norr och av medlen bygga ut kommunikationerna och anlägga vattenkraftverk så att man med den eltillgången kunde förädla mesta möjliga här. Dessutom skulle han se till att alla hem och jordbruk elektrifierades. När sen Norrbottens söner och döttrar sen inte längre behövde gå arbetslösa så skulle han lämna makten till ”ett lyckligt folk, som får tänka och handla fritt och därmed vara herre i eget hus, nämligen folkhemmet Norrbotten”.

I Råneå utarbetade en verkmästare sin diktatoriska plan som först gick ut på att stoppa ”mjölkkriget” (det pågick en konkurrens om mjölkförsäljningen som var negativ för bönderna) men sen: ”För det andra skulle jag ställa så att Norrbottens rikedomar tillfölle Norrbottens arbetande befolkning och inte 'sörlänningarna'. Av dem redan exploaterade egendomar skulle beläggas med sex procents ränta i tjugofem år, vilka summor skulle användas till att uppbygga förädlingsindustrin i Norrbotten. För det tredje skulle jag – om förståndet ännu fanns kvar – abdikera som diktator, emedan all diktatur och allt envälde är min största fasa och enligt historien leder till katastrof både för individer och folk.”

Från Axelsvik kommer en sågverksarbetare med, som han själv säger, ett djärvt påstående: ”Norrbotten utgör en koloni till det övriga Sverge, en koloni, varifrån jättevinster skördas, men som genom en bristfällig lagstiftning på hithörande områden får en styvmoderlig behandling som vederlag för miljonvinsterna från våra skogar och malmfält, som till en liten del kommer Norrbotten till godo.” Sen följde han upp med de diktatoriska dekreten: ”1. En fullständig omläggning av kolonisationsverksamheten, så att varje genom rationaliseringen arbetslös, eller övriga till ett eget hem längtande idoga medborgare genom jordens brukande sattes i tillfälle att att finna sin bärgning och bliva ekonomiskt oberoende. Min och folkets lösen skulle bliva: Tillbaka till jorden! 2. Domänstyrelsen ersattes med en centralnämnd lydande direkt under under diktatorn, och ålades nämnden ifråga bl a att icke släppa en enda kubikfot råvara ur länet förrän de inom Norrbotten befintliga sågverken och fabrikerna blivit tillgodosedda med behövlig råvara. Finansieringen av dessa omvälvningar skulle ske genom konfiskering av nödigt kapital av de miljoner som nu rulla söderut hämtade ur Norrbottens ofantliga naturrikedomar.”

Kommunalnämndsordföranden från Harads hävdar att han skulle: ”med alla till buds stående medel – även utomparlamentariska – söka tilltvinga oss kompensation för de råvaror, såsom malmer och skogsprodukter, vilka utföras ur länet. Den icke föraktliga inkomst, som härigenom tillfördes länet, skulle användas för jordbrukets upphjälpande samt till lindrande av fattigvården i skattetyngda kommuner.”

Ombudsmannen från Malmberget frågar om vi inte har nog med diktatorer förut. ”Prästen är diktator över min själ, (om jag har någon) arbetsköparen över min kroppp och min arbetskraft, domare, länsmän och poliser över mina handlingar i det dagliga livet, kvinnan i de flesta fall diktator i hemmet, vilket område står i så fall öppet för mig? Att bli diktator över alla andra diktatorer?” Malmbergaren tog i allafall på sig uppgiften. Och som så många andra skulle han satsa på infrastruktur och pengarna skulle, om riksdagen inte anslog det behövliga, uttas från länets rikedomar. ”Om aktieägarna bleve utan utdelning ett år bekymrar mig icke ett jota, ty dessa har inga bekymmer för de arbetslösa, de trasiga och utsvultna.” Han skulle ställa in alla vapenövningar i Boden under år 1930 och för de pengarna det kostar påbörja ett byggande av en bana mellan Pajala och Kiruna. Befälen från Boden skulle få jobba som rallare under hans eget befäl så han kunde få lite folkvett i dem till senare värnpliktigas fördel. Han skulle tvinga lönnbrännare (en väldigt spridd och av allmänheten accepterad verksamhet på den tiden) och systembolagsdirektörer att gräva diken i myrmarkerna.

Väldiga problem med att besvara frågan har en vagn- och stallkarl från Hednoret. Ja han kan inte alls besvara frågan eftersom det skulle inte alls skulle motsvara hans socialistiska uppfattning. Han frågar istället själv hur det skulle gå till att kommendera fram en socialistisk produktionsordning. ”Hur skulle det kunna gå att tvinga fram det fria arbetet med förtroende för varandra när den privata äganderätten sitter i högsätet och leder produktionen efter sin samhällsuppfattning?”

En slutsats man kan dra av detta är att det där med önskemål om högre förädlingsgrad i Norrbotten och att vinsterna från produktionen i Norrbotten skall komma Norrbotten till godo inte är någon särskilt sent påkommen uppfattning.

Fylla, tabletter och tristess

När miljonprogramsområdena i storstäderna byggdes tvingades arbetare, inte minst från Norrbotten, söderut för att bo under jävliga förhållanden i baracker och slum.

När extremhögern idag, de kostymklädda i Sveriges riksdag och de rena nazisterna, i sin propaganda talar om någon slags utopi i det förgångna – med bara ljushylta, välmående och välartade barn, rakryggade arbetare och bönder boende i idyller utan motsättningar där man sjöng svenskt fosterländska sånger vid fest – så kanske det är den här tiden de menar, 1960-talet. Men nåt passar inte in i deras version.

Ett deportationernas årtionde ur norrbottnisk synvinkel: ”För sen kom sextiotalets deporteringar...” sjunger Euskefeurat (youtubeklipp).

 

Ur NSD 1972

Fylla, tabletter, tristess bakom barackväggarna

B. G. LINDROTH. Tidigare bosatt i Norrland och numera pendlare från förort i Stockholm till Stockholms centrum, passerar varje dag Ams-barackerna utanför Järvafältet. En gång träffade han en av Ams-jobbarna: en norrbottning.

Jag är en förortsbo. Ett icke ovanligt fenomen i Stockholm. Jag har 17 kilometer från kedjehusområdet där jag bor, till Stockholms centrum. I glesbygden är 17 kilometer en bagatell. Här i Storstockholm är det trots allt ett avstånd som får innerstadsborna att rysa.

I snart åtta år har jag så gott som dagligen kört den här sträckan två gånger. Morgon och kväll. Det har blivit en vana. Och ger mig tillfällen att tänka.

Gärna pysslar mina tankar med Norrland och kanske mest med Norrbotten. Jag kan inte låta bli att göra jämförelser mellan mitt liv idag och hur det tedde sig i Norrbotten för tio år sedan. Särskilt påtaglig blir norrlandstanken när jag varje morgon passerar Järvafältets utkanter och ser de många AMS-barackerna. Grå och vindpinade och slitna hukar de i skuggan av höghusen som deras inneboende har byggt. Nu står barackerna tomma. Det bor inte längre några norrlänningar i dem.

Vill helst glömma

Man lär väl aldrig få veta vad de tänkte dessa baracknorrlänningar. Man kan bara gissa och med sådant är ju inte mycket bevänt. Möjligen kan det bli en uppgift för urbaniseringsforskare att syssla med.

Men knappast kan väl dessa män ha upplevt stockholmstiden som något positivt. De som återvänt och kanske lyckats få ett jobb på hemorten, tänker de någonsin tillbaka på åren härnere? Ser de dem som något längesen passerat, som en era de helst vill glömma? Betraktas tiden här som helt förspillda år?

För något år sedan träffade jag en man från Kalixtrakten. Tillsammans med min fyraårige son promenerade jag på Djurgården. Det var sommarlördag då sta´n dött och folk rest på landet. Han satt på en av bänkarna och betraktade fundersamt rabatternas översvallande blomprakt.

Småbrukare

Han var 47 år och som sagt från en by i närheten av Kalix. Talträngd var han minst av allt, men när jag berättade om mina år däruppe tinade han en smula.

- Bor du i barackerna, undrade jag.

- Jo, log han. Det gör jag. I närheten av Tensta, ja du känner väl till var det ligger. Är på byggjobb där sen flera månader tillbaka.

- Vad gjorde du innan? Varför är du här?

- Jag hade småbruk, svarade han lugnt. Och jobbade i skogen. Men bolaget rationaliserade. Eftersom jag inte var årsanställd fick jag gå med de första. Vi försökte leva på , gumman och jag och ungarna men du kan väl räkna ut hur det gick.

Jag nickade

Han teg en stund och tände sedan sin pipa. Handen darrade en aning när han förde stickan.

Ungarna svälter

- Stockholm sade jag. Vad anser du om det?

-Vad tror du, svarade han ironiskt. Man flyttar inte frivilligt till denna stad. Men vad skall man göra när ungarna och frugan svälter? Och inget jobb syns till i hemtrakten. Och dom tittar på en när man går och stämplar. Man känner ögonen på sig. Och det är inte vidare trevligt.

- Om han flyttade hit skulle han få både hygglig bostad och en hyfsad lön, hade man lovat. Men hur blev det?

- Lönen är väl inget fel på, svarade han och blåste ut ett moln av blå rök. Men bostaden... Ja du skulle bara se hur den fungerar. Vi lever inpå varandra. Man känner sig aldrig fri. Inte ens när man stänger dörren till sitt eget rum. Man står helt enkelt inte ut i längden. Man flyr.

Sprit, tabletter

- Vart då?

- Ja somliga dom tar till spriten. Andra lockas av tabletter. Själv så är jag aldrig där. Jag går och driver på gatorna om kvällarna och på helgerna. Krogen har man ju inte råd att besöka. Familjen får alla pengar till sitt uppehälle. Något lyxliv kan man inte kosta på.

- Tänker du ta ner familjen?

- Inte än på länge, svarade han avvärjande. Inte förrän allt har klarnat för mig. Vill inte låta barnen växa upp i gettot och kanske råka illa ut. Och frun får det svårt, hon har ju alla bekanta och hela sin släkt däruppe. Men gosse, om du visste vad jag längtar hem.

Upp till kamp!

En gammal låt av Norrlåtar som någon lämpligt nog lagt upp på Youtube. Illustrerad med passande bilder.