När extremhögern idag, de kostymklädda i Sveriges riksdag och de rena nazisterna, i sin propaganda talar om någon slags utopi i det förgångna – med bara ljushylta, välmående och välartade barn, rakryggade arbetare och bönder boende i idyller utan motsättningar där man sjöng svenskt fosterländska sånger vid fest – så kanske det är den här tiden de menar, 1960-talet. Men nåt passar inte in i deras version.
Ett deportationernas årtionde ur norrbottnisk synvinkel: ”För sen kom sextiotalets deporteringar...” sjunger Euskefeurat (youtubeklipp).
Ur NSD 1972
Fylla, tabletter, tristess bakom barackväggarna
B. G. LINDROTH. Tidigare bosatt i Norrland och numera pendlare från förort i Stockholm till Stockholms centrum, passerar varje dag Ams-barackerna utanför Järvafältet. En gång träffade han en av Ams-jobbarna: en norrbottning.
Jag är en förortsbo. Ett icke ovanligt fenomen i Stockholm. Jag har 17 kilometer från kedjehusområdet där jag bor, till Stockholms centrum. I glesbygden är 17 kilometer en bagatell. Här i Storstockholm är det trots allt ett avstånd som får innerstadsborna att rysa.
I snart åtta år har jag så gott som dagligen kört den här sträckan två gånger. Morgon och kväll. Det har blivit en vana. Och ger mig tillfällen att tänka.
Gärna pysslar mina tankar med Norrland och kanske mest med Norrbotten. Jag kan inte låta bli att göra jämförelser mellan mitt liv idag och hur det tedde sig i Norrbotten för tio år sedan. Särskilt påtaglig blir norrlandstanken när jag varje morgon passerar Järvafältets utkanter och ser de många AMS-barackerna. Grå och vindpinade och slitna hukar de i skuggan av höghusen som deras inneboende har byggt. Nu står barackerna tomma. Det bor inte längre några norrlänningar i dem.
Vill helst glömma
Man lär väl aldrig få veta vad de tänkte dessa baracknorrlänningar. Man kan bara gissa och med sådant är ju inte mycket bevänt. Möjligen kan det bli en uppgift för urbaniseringsforskare att syssla med.
Men knappast kan väl dessa män ha upplevt stockholmstiden som något positivt. De som återvänt och kanske lyckats få ett jobb på hemorten, tänker de någonsin tillbaka på åren härnere? Ser de dem som något längesen passerat, som en era de helst vill glömma? Betraktas tiden här som helt förspillda år?
För något år sedan träffade jag en man från Kalixtrakten. Tillsammans med min fyraårige son promenerade jag på Djurgården. Det var sommarlördag då sta´n dött och folk rest på landet. Han satt på en av bänkarna och betraktade fundersamt rabatternas översvallande blomprakt.
Småbrukare
Han var 47 år och som sagt från en by i närheten av Kalix. Talträngd var han minst av allt, men när jag berättade om mina år däruppe tinade han en smula.
- Bor du i barackerna, undrade jag.
- Jo, log han. Det gör jag. I närheten av Tensta, ja du känner väl till var det ligger. Är på byggjobb där sen flera månader tillbaka.
- Vad gjorde du innan? Varför är du här?
- Jag hade småbruk, svarade han lugnt. Och jobbade i skogen. Men bolaget rationaliserade. Eftersom jag inte var årsanställd fick jag gå med de första. Vi försökte leva på , gumman och jag och ungarna men du kan väl räkna ut hur det gick.
Jag nickade
Han teg en stund och tände sedan sin pipa. Handen darrade en aning när han förde stickan.
Ungarna svälter
- Stockholm sade jag. Vad anser du om det?
-Vad tror du, svarade han ironiskt. Man flyttar inte frivilligt till denna stad. Men vad skall man göra när ungarna och frugan svälter? Och inget jobb syns till i hemtrakten. Och dom tittar på en när man går och stämplar. Man känner ögonen på sig. Och det är inte vidare trevligt.
- Om han flyttade hit skulle han få både hygglig bostad och en hyfsad lön, hade man lovat. Men hur blev det?
- Lönen är väl inget fel på, svarade han och blåste ut ett moln av blå rök. Men bostaden... Ja du skulle bara se hur den fungerar. Vi lever inpå varandra. Man känner sig aldrig fri. Inte ens när man stänger dörren till sitt eget rum. Man står helt enkelt inte ut i längden. Man flyr.
Sprit, tabletter
- Vart då?
- Ja somliga dom tar till spriten. Andra lockas av tabletter. Själv så är jag aldrig där. Jag går och driver på gatorna om kvällarna och på helgerna. Krogen har man ju inte råd att besöka. Familjen får alla pengar till sitt uppehälle. Något lyxliv kan man inte kosta på.
- Tänker du ta ner familjen?
- Inte än på länge, svarade han avvärjande. Inte förrän allt har klarnat för mig. Vill inte låta barnen växa upp i gettot och kanske råka illa ut. Och frun får det svårt, hon har ju alla bekanta och hela sin släkt däruppe. Men gosse, om du visste vad jag längtar hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.