"Norrbotten åt norrbottningarna"

NSD ställde en fråga till ett antal bemärkta norrbottningar inför nyåret 1929-1930: ”Vad skulle Ni göra som diktator i Norrbotten?” Tidningens avsikt var att undvika de stereotypa svaren på en fråga av typen ”Vad väntar Ni av det nya året?”. Sätten att svara på den ställda frågan var flera med ironi, allvar, fantasi och olika kombinationer. Naturligtvis blev svaren även mer intressanta även ur ett historiskt perspektiv eftersom det nog ger en bild av vad som rörde sig i huvudena hos folk.

Alkoholkonsumtionen och lönnbränneriet ses som ett problem för flera av de svarande som säger att de skulle införa rusdrycksförbud eller liknande. Arbetslösheten är ett annat område som de svarande ansåg viktigt att göra något åt som diktator.

En advokat i Boden svarar: ”Jag skulle föreskriva, att minst 25 % av alla malmer och mineraler och alla slags råvaror – med undantag av trä – som brytes i denna landsända skulle förädlas inom länet i största möjliga utsträckning; och att alla skogsprodukter i länet skulle förädlas härstädes – så att länets befolkning finge arbetstillfällen och kommuner och landsting sin rättmätiga skatteinkomst.”

En seminarielärare i Luleå menar att det enda vi saknar i länet är kapital och därför skulle ”...'låna' Wallenbergs och Kreugers här i länet befintliga kapital” med ett kompletterande förbud mot kapitalexport utan vederlag. Han fortsätter med att åtgärden nog skulle avfolka restaurangerna i Stockholm.

En banvakt från Skogskärr beslutar som diktator om en del för tiden aktuella infrastrukturella satsningar på vägar och avvattning av myrar. Till den som undrar varsifrån pengarna till dessa projekt ska tas svarar han att den till stockholmarnas nöje av staten betalade Dramatiska Teatern skulle få slå igen i tio år framåt. Till dessa pengar skulle läggas en del av LKAB:s vinst. Anspelande på rådande situationen i Norrbotten nämner han att den arbetslösa personalen från Dramaten skulle staten och Stockholms stad få ta hand om.

Folkskolläraren från Båtskärsnäs svarar att med ett ”lösenord” som han kallar det:”Norrbotten åt norrbottningarna”. Dock ska det inte förväxlas med senare tiders rasistiska storsvenska motsvarighet utan folkskolläraren ger orden detta innehåll: "Låt Norrbottens folk få bestämma över Norrbottens tillgångar, såväl bergens som också skogarnas, men så att ingen gives tillfälle att rika sig på den andres arbete. Arbetets frukter skola gemensamt förvaltas och njutas av ett arbetande, ej ett spekulerande folk.” Han fortsätter:”På den så förbättrade ekonomiska grundvalen skulle jag så bygga upp det samhälle, där alla medlemmar tack vare samma intellektuella fostran, skulle åtnjuta samma sociala anseende. Den personliga dugligheten, ej den nedärvda samhällsställningen, skulle avgöra människovärdet.”

Även en linjemästare från Luleå har som motto ”Norrbotten åt norrbottningarna”. Vinsten från naturtillgångarna skulle han som diktator se till stannade i norr och av medlen bygga ut kommunikationerna och anlägga vattenkraftverk så att man med den eltillgången kunde förädla mesta möjliga här. Dessutom skulle han se till att alla hem och jordbruk elektrifierades. När sen Norrbottens söner och döttrar sen inte längre behövde gå arbetslösa så skulle han lämna makten till ”ett lyckligt folk, som får tänka och handla fritt och därmed vara herre i eget hus, nämligen folkhemmet Norrbotten”.

I Råneå utarbetade en verkmästare sin diktatoriska plan som först gick ut på att stoppa ”mjölkkriget” (det pågick en konkurrens om mjölkförsäljningen som var negativ för bönderna) men sen: ”För det andra skulle jag ställa så att Norrbottens rikedomar tillfölle Norrbottens arbetande befolkning och inte 'sörlänningarna'. Av dem redan exploaterade egendomar skulle beläggas med sex procents ränta i tjugofem år, vilka summor skulle användas till att uppbygga förädlingsindustrin i Norrbotten. För det tredje skulle jag – om förståndet ännu fanns kvar – abdikera som diktator, emedan all diktatur och allt envälde är min största fasa och enligt historien leder till katastrof både för individer och folk.”

Från Axelsvik kommer en sågverksarbetare med, som han själv säger, ett djärvt påstående: ”Norrbotten utgör en koloni till det övriga Sverge, en koloni, varifrån jättevinster skördas, men som genom en bristfällig lagstiftning på hithörande områden får en styvmoderlig behandling som vederlag för miljonvinsterna från våra skogar och malmfält, som till en liten del kommer Norrbotten till godo.” Sen följde han upp med de diktatoriska dekreten: ”1. En fullständig omläggning av kolonisationsverksamheten, så att varje genom rationaliseringen arbetslös, eller övriga till ett eget hem längtande idoga medborgare genom jordens brukande sattes i tillfälle att att finna sin bärgning och bliva ekonomiskt oberoende. Min och folkets lösen skulle bliva: Tillbaka till jorden! 2. Domänstyrelsen ersattes med en centralnämnd lydande direkt under under diktatorn, och ålades nämnden ifråga bl a att icke släppa en enda kubikfot råvara ur länet förrän de inom Norrbotten befintliga sågverken och fabrikerna blivit tillgodosedda med behövlig råvara. Finansieringen av dessa omvälvningar skulle ske genom konfiskering av nödigt kapital av de miljoner som nu rulla söderut hämtade ur Norrbottens ofantliga naturrikedomar.”

Kommunalnämndsordföranden från Harads hävdar att han skulle: ”med alla till buds stående medel – även utomparlamentariska – söka tilltvinga oss kompensation för de råvaror, såsom malmer och skogsprodukter, vilka utföras ur länet. Den icke föraktliga inkomst, som härigenom tillfördes länet, skulle användas för jordbrukets upphjälpande samt till lindrande av fattigvården i skattetyngda kommuner.”

Ombudsmannen från Malmberget frågar om vi inte har nog med diktatorer förut. ”Prästen är diktator över min själ, (om jag har någon) arbetsköparen över min kroppp och min arbetskraft, domare, länsmän och poliser över mina handlingar i det dagliga livet, kvinnan i de flesta fall diktator i hemmet, vilket område står i så fall öppet för mig? Att bli diktator över alla andra diktatorer?” Malmbergaren tog i allafall på sig uppgiften. Och som så många andra skulle han satsa på infrastruktur och pengarna skulle, om riksdagen inte anslog det behövliga, uttas från länets rikedomar. ”Om aktieägarna bleve utan utdelning ett år bekymrar mig icke ett jota, ty dessa har inga bekymmer för de arbetslösa, de trasiga och utsvultna.” Han skulle ställa in alla vapenövningar i Boden under år 1930 och för de pengarna det kostar påbörja ett byggande av en bana mellan Pajala och Kiruna. Befälen från Boden skulle få jobba som rallare under hans eget befäl så han kunde få lite folkvett i dem till senare värnpliktigas fördel. Han skulle tvinga lönnbrännare (en väldigt spridd och av allmänheten accepterad verksamhet på den tiden) och systembolagsdirektörer att gräva diken i myrmarkerna.

Väldiga problem med att besvara frågan har en vagn- och stallkarl från Hednoret. Ja han kan inte alls besvara frågan eftersom det skulle inte alls skulle motsvara hans socialistiska uppfattning. Han frågar istället själv hur det skulle gå till att kommendera fram en socialistisk produktionsordning. ”Hur skulle det kunna gå att tvinga fram det fria arbetet med förtroende för varandra när den privata äganderätten sitter i högsätet och leder produktionen efter sin samhällsuppfattning?”

En slutsats man kan dra av detta är att det där med önskemål om högre förädlingsgrad i Norrbotten och att vinsterna från produktionen i Norrbotten skall komma Norrbotten till godo inte är någon särskilt sent påkommen uppfattning.